Behandlingar

Hur får man hjälp med allt?

2016-05-29 01:10 #0 av: Kadoor

(Ber om ursäkt i förväg ifall liknande trådar finns redan. Har inte vart så aktiv här. Medarbetare/sajtvärd får säga till eller ta bort tråden i så fall.)

Känner att jag behöver börja någonstans.. Och det kändes bäst här, har ingen annan att prata med för tillfället så hoppas någon har lust att hjälpa till. 
Jag lider av en(vad jag misstänker är) en djup depression. Vet inte exakt vilken typ då jag inte har en diagnos på den(vilket jag vill få dock). Dessutom har jag någon typ av ångest, antagligen GAD och/eller Paniksyndrom. Nu känner jag att det är nog. Jag går runt och känner mig tom, känner inte att det finns någon mening med livet över huvud taget. Har i princip inga känslor kvar. Visst känner jag att jag älskar människor i min omgivning(vänner, familj, släkt osv.), men det finns ingen glädje kring att träffa någon, att skriva osv. Har inte heller någon lust att göra det som jag tyckte var kul förr. Ligger mest och kollar på serier/filmer eller sover, när jag är ledig från skolan. Efter skolan sover jag, kollar mobilen i många timmar, kollar serier/filmer för jag har inte orken till att hitta på någonting. Klarar inte av att plugga heller. Det har gått efter många om och men tidigare, men det är i sista minuten och mina tankar drar iväg direkt. Allt har bara blivit värre. Det är liksom inte normalt (eller roligt för den delen), att gå runt och fundera på hur man bäst tar livet av sig. 
Så nu undrar jag: Hur får jag bäst hjälp med det här? Vet inte om det räknas som akut eller inte, vet inte vart jag ska vända mig, vem jag ska vända mig till osv. Undviker gärna att ringa då det är obehagligt och får ångest av det. Jag bor i Borås om det hjälper. Har ingen närstående att prata med, så det är isåfall en vuxen men känns inte som att det kommer gå att prata med någon i skolan.
Skulle uppskatta hjälp då det här tynger mig så otroligt. Jag vill klara av mitt sista år på gymnasiet utan att bryta ihop totalt. Visst har jag klarat att gå till skolan under mina tidigare år, men det är nätt och jämt. Och jag mår inte bra av att gå dit. Ser ingen mening med det. På grund av all stress, depressionen och ångesten så känns det som att jag ger upp när som helst. Vet inte vad jag ska göra längre. Hjälpen finns där, det vet jag. Men hur får jag den jag behöver?

Tillägg:
Jag är 18 år btw.

Anmäl
2016-05-29 01:19 #1 av: AnimeV4

Jag känner verkligen igen mig! Eftersom du är över 18 kan du höra av dig till närmsta allmänpsykiatri. Du kan antingen ringa eller skicka en egenremiss. För mig tog det ca 1 månad för att få en tid, vilket är ganska så snabbt.

Anmäl
2016-05-29 01:45 #2 av: [Klave]

Det enklaste är att gå till vårdcentralen och sedan få en remiss vidare. 

Anmäl
2016-05-29 02:11 #3 av: Ananse

Det kan vara fråga om psykisk ohälsa men det kan också handla om nåt neuropsykiskt. Det ena utesluter naturligtvis inte det andra, men skillnaden kan vara helt avgörande.

Jag börjar med en dum fråga: Hur mår du? Svaret verkar uppenbart, men allvarligt... Hur illa är det? Tycker du själv att allt är skit eller är det andra som tycker att du mår dåligt? Eller mår du dåligt för att ditt liv ser ut på ett sätt som indikerar depression. Jag fattar att du vill förändra din situation, det känner jag igen från mig själv. Problem kan man ju ha och dom vill man ju naturligtvis hitta en lösning på. Men först av allt: Känner du dig nedstämd eller känner du dig framför allt allmänt inkapabel att ta tag i saker och ting? Det tog mig många år att inse att jag faktiskt inte är deprimerad och aldrig har varit det. Däremot kan jag självklart ändå ha en massa jävligt svåra problem som jag vill försöka hitta lösningar på.

Min poäng är att fundera genom vad som är fel och vad som inte är det.

- Kanske är det 'bara' en sjukdom, ett fel i programvaran. Som ett psykiskt virus, nåt som utvecklats snett och som kanske kan medicineras bort?

- Kanske är det en personlighetsstörning, d v s nåt som ligger lite djupare än så, i själva operativsystemet, nåt som man inte bara upphäver med rätt piller? Nåt som man snarare ska bli medveten om, förhålla sig till och leva med.

- Kanske är det nåt neuropsykiskt, nåt som ligger i själva hårdvaran? Nåt som kanske inte går att behandla, som du kanske inte ens vill behandla. Kanske har tillståndet lett in dig i psykisk ohälsa - som du i så fall antagligen vill behandla.

- Kanske är det alltihopa, nåt i grunden neuropsykiskt som sen lett till en störning i personlighetsutvecklingen och som sen kanske dessutom orsakat ohälsa?

När du söker hjälp, fundera över på vilken nivå det eventuella problemet ligger och försök få vårdapparaten att ha den saken i åtanke också. Det är helt avgörande för hur man ska få till en fungerande behandling. Och kanske det faktiskt visar sig vara ett relativt litet problem? Nåt som går att behandla eller som går att leva med.

Anmäl
2016-05-29 11:12 #4 av: Kadoor

#1 & #2 Tack för era svar, ska göra det! Tror det bästa vore att höra av sig till vårdcentralen isåfall.

#3 På frågan hur jag mår så vet jag inte exakt hur jag ska svara. Men så är det för det mesta för mig... Jag vet att jag mår dåligt mentalt, och det är väldigt illa har jag känslan av. Har otroligt svårt för att sätta ord på det, men någon typ av depression eller sjukdom etc. måste det vara. Känner mig nedstämd, har väldigt svårt för att ta tag i saker så det skjuts upp uppåt mot en vecka, flera veckor osv. Sen känns livet bara helt jävla meningslöst för att vara ärlig. Det känns inte som att det har någon vits och att det är lika bra att jag försvinner.
Vet inte om jag har en personlighetsstörning, neuropsykiskt eller annat som du nämnde. Har Aspergers men det kanske inte var så du menade? Vet att man kan ha lätt för en depression då men vet inte om det är det som påverkar. Annars kan jag inte tänka på något annat som gör det. Har du exempel på något annat som kan ställa till det så att jag mår såhär?

Jag tycker att det känns som att mina vänner då & då känner på sig att jag mår dåligt även om de inte säger någonting. Får aldrig frågan hur jag mår så det blir dessutom svårt för mig att känna efter, då jag bara går runt och mår såhär utan att resonera kring det. Men när jag funderar på det så inser jag: fan jag mår nog inte bra ändå.
Själv känner jag att livet bara är någonting meningslöst som ändå inte är värt att leva. Mitt liv suger(för att vara ärlig). Det är iaf synen jag har på det.

Anmäl
2016-05-29 14:56 #5 av: Kadoor

Undrar förresten en sak till: När man hör av sig till sin vårdcentral för att få en remiss, är det bara att gå dit och förklara läget samt be om en remiss till psykiatrin? Hur fungerar det och vad händer när man går dit? Har inte varit med om liknande tidigare, och har dragit mig för att be om hjälp lite pga. av att det känns lite läskigt att gå dit bara sådär. Måste man boka tid dessutom, eller kan man gå dit utan?
Blev en del frågor nu.. :p

Anmäl
2016-05-29 23:16 #6 av: Ananse

#4 Precis det är det som jag menade. Okej, det finns alltså ett neuropsykiskt tillstånd med i bilden då. Det är relevant. Nån typ av depression är det antagligen fråga om, men se till att idioterna på psyk håller isär begreppen när ni börjar rota i sakerna.

Du vill ha behandling för en depression, låt dom inte börja blanda in diverse asperger-drag i sina resonemang och sin totala bedömning. Vissa drag som du har, drag som kanske är helt naturliga och friska, kan ses som tecken på depression av normala människor. Och även om det är drag som man kanske lider av så ska dom inte automatiskt blandas ihop med sjukdomstillståndet. Man behandlar inte autism med antidepressiva.

-

En annan grej också... Att må dåligt behöver inte vara samma som att vara sjuk. En depression är en störning i känslolivet, man förmår inte finna glädje eller se möjligheter även fast dom sakerna egentligen kanske finns. Men dåligt mående kan också vara en fullt frisk reaktion på faktiska saker i ens tillvaro. 'Upplever du att livet är meningslöst?' kan dom exempelvis vilja fråga. Svarar du ja kan det indikera depression, d v s negativa mönster i känslolivet. Men det kan också handla om att det känns meningslöst därför att man vet med sig att man de facto inte klarar vissa saker.

Är du med...?

Om du exempelvis rekommenderar nån att åka Vasaloppet därför att du tänker att det är en grej han skulle gilla, och han slår bort det med att det är meningslöst, samt preciserar att han är så jävla dålig på allt, att det inte ens är värt att försöka - det indikerar depression. Man förmår inte se möjligheter. Svarar han däremot med en sorgsen suck att det är meningslöst på grund av att han är dubbelamputerad och faktiskt inte har nåt att fästa skidorna i, så är inte det nåt typiskt exempel på depression eller negativt tänkande. Även om problemet kanske är en källa till stor sorg för honom. Han vet att situationen är komplicerad. Rent praktiskt.

Jag tycker den distinktionen är väldigt viktig. Psykapparaten ska inte få komma och säga att jag är deprimerad bara för att jag kanske känner mig uppgiven.

Anmäl
2016-07-17 00:33 #7 av: Kadoor

Hade totalt glömt bort att svara här, förlåt!
Jag har inte tagit tummen ur och kontaktat vårdcentralen än. För det första finns det typ vad det känns som 10 mottagningar där jag bor, och jag vet inte vart jag ska vända mig. Ska kika lite och försöka ringa så snart som möjligt. Just nu har jag sommarlov, men sommarjobbar. Det är verkligen jättejobbigt och det känns bara mer & mer meningslöst. Vad gör jag ens där? Behöver pengarna, men det är så tråkigt och påfrestande. Blir väldigt, väldigt ångestfylld när jag ska till jobbet. Börjar få så starka motkänslor att jag funderar på att strunta i att jobba. Men då blir jag utan pengar, vilket ger mig ännu mer ångest. Känns som en ond cirkel och som att vad jag än gör så kommer det sluta i att jag bryter ihop eller något. :(

#6 Jag förstår hur du menar, och jag ska verkligen försöka få de att förstå att jag inte har dessa "problem" på grund av min diagnos. Det är såklart jätteviktigt, vill verkligen få rätt hjälp så att jag klarar av vardagen bra igen. 
Ja men precis, det behöver ju inte vara samma sak som att vara sjuk. Och förstår hur du menar, håller med dig! 

Alltså jag känner ju att livet är meningslöst, och det har jag gjort länge. Förstår inte riktigt meningen med att jag finns här, och när jag går någonstans känns det lika bra att jag råkar bli påkörd etc. Dessa känslor har bara blivit starkare på sistone.. 
Som sagt så ska jag försöka kontakta vårdcentralen och höra med dem. Jag hoppas på bra hjälp och ska verkligen försöka få rätt hjälp med. Tack för dina svar, de har varit hjälpsamma och fick mig att tänka till osv. Så är glad för att du tar dig tid! 

En sak jag var lite fundersam över var om jag har någon typ av personlighetsstörning..? Jag är såklart inte helt säker, men jag funderade på om det är Borderline. Men jag vet inte, känner igen mig väldigt mycket i de symptom som beskrivs och så. Samtidigt har jag hört en del att man lätt kan ha humörsvängningar och så när man har autism/AS. Så jag blir jätteosäker. Om någon har erfarenheter får ni jättegärna dela med er. Vore väldigt skönt att få höra om fler känner som jag.

Känner dock att jag tänker börja med depressionen och ångesten för att få hjälp med det först och främst. Sedan får jag se hur jag känner lite senare. 

Anmäl
2016-07-17 23:54 #8 av: Calcifer

Du bör höra till en specifik vårdcentral, och då är det dit du ringer. Det som är enklast är att när du ringer för att boka tid med läkare att helt enkelt säga något i stil med "hej, jag skulle vilja få hjälp av en läkare att skicka remiss till psykiatrin för utredning/hjälp/vård/utvärdering av dåligt mående/en möjlig depression". Det gjorde jag och det gick väl relativt fort till slut. Då brukar de kunna boka in dig hos en läkare som skrivit remisser förut till psykiatrin så allt går rätt första gången och det inte blir strul. Alternativt kontakta psykiatrin själv och fråga rakt ut hur du ska göra.

Det kan vara en bra idé att fundera lite kring vilka metoder för att få hjälp du känner dig mest positivt inställd på innan du träffar någon vid psykiatrin. Annars är det lätt att man blir lite "överkörd" om läkaren man träffar har egna idéer om vad som passar bäst. T:ex officiell utredning, samtalskontakt, medicinering, behandling (KBT el. dylikt), etc. Så kan du liksom komma själv med lite förslag, t:ex "jag tror att samtalskontakt skulle fungera bäst för mig just nu" eller "medicinering kanske vi kan kolla närmare på för det är akut tills vi kan utforska andra alternativ".

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.