Jag berättar aldrig för andra så pass mycket information om mitt mående att det skulle finnas risk att de skulle ringa ambulans eller liknande, så det kan jag inte uttala mig om. Men om någon skriver och säger nåt för att de bryr sig, så länge det inte är nedlåtande, blir jag glad över det.

Personligen så beror det på. Nära vänner/familj/de som VET vad som pågår - de får lägga sig i. De har oftast god anledning. Om de gör något som jag egentligen inte är bekväm med så är det ofta för att JAG har triggat det. T:ex har jag en vän som flera gånger varit den som ringt 112 när det varit kris hos mig. Då för att jag behövt det. Om hon "lägger sig i" så är det alltid ok för jag vet att hon har en god anledning. Däremot finns det några personer som har "hittat på" problem där de inte funnits och då blir jag mest irriterad. Typ blivit arg på mig fast jag inte gjort något destruktivt eller ens mår särskilt dåligt men inte betett mig som de "vill". Då uppstår oftast konflikter. Däremot har jag säkert 5-6 personer som jag aldrig skulle bli sur på för de har varit där, de har sett mig där jag mått som sämst och de har agerat så om de gör det i framtiden så vet jag absolut varför. 

En gång ringde polisen till mig för att en internet bekant, som inte ens kände mig, hade ringt och sagt att jag hade gjort en massa dumt. Jag låg och sov. Spiknykter, bara tagit de två sömntabletter jag SKA ta, och blev jätteförvirrad för de ville skicka ut både ambulans och polis hem till mig pga droger och annat galet som inte hade någon bas i sanningen. Då blev jag irriterad som fan. :P

#1 Det förstår jag. Alltså, jag har någon gång berättat för en vän att nu är det kris, nåt kan hända. Mest för att jag har enorma problem att skaffa hjälp till mig själv direkt, men denna vän kan läsa av mig och vet direkt att nu är det något allvarligt på G. Då stör det inte.

Jag har absolut inga problem om personen vet hur det är att må dåligt/vara Deprimerad och vet hur jag känner. Brukar också vara tydlig med vad jag vill vilket oftast är att någon bara pratar med mig och får mig på bättre tankar. 

Dock kan jag bli riktigt irriterad på folk som tex. min familj som ifrågasätter allt och ställer frågor som "Varför det då?" och kräver någon speciell anledning vilket det oftast inte finns när man är just Deprimerad. Det värsta är dock folk som tycker att man ska "rycka upp sig", "ta sig i kragen" och helt enkelt sluta vara Deprimerad men sådana människor försöker jag hålla mig undan.

#4 Jag bröt med en av mina bröder när de sa "du måste sluta vara lat och skaffa ett jobb" till mig. OK, visst, Depression är något många kan ta sig igenom. Men jag har även aspergers syndom och det kommer jag ALLTID ha. Vadå sluta vara lat?! Om det fanns som alternativ hade jag valt det för länge sedan…

Jag blir varm i hjärtat när folk hör av sig när de märkt att jag mår dåligt, vare sig det är vänner IRL eller på nätet.
Ett litet meddelande att "Jag har förstått att du mår dåligt just nu, jag finns här om du behöver något, kram" känns väldigt bra tycker jag, i synnerhet som jag får massa självhatstankar när jag mår dåligt och tror att alla avskyr och ogillar mig.

Det är ju så mycket lättare att kommunicera nu med sms, facebook och annat än när man var tvungen att RINGA när man ville ha kontakt med någon (jag har social fobi vilket bland annat yttrar sig i att jag har skitsvårt för att prata i telefon, jag svarar helt enkelt inte om det inte är någon jag känner väldigt, väldigt väl).

Jag har i hela mitt vuxna liv varit öppen med hur jag mår och vilka sjukdomar och funktionshinder jag har vilket jag tror gör det lättare för folk att ta kontakt.

Däremot gillar jag inte när folk tror att det vet bättre än jag själv hur jag skall hantera mina problem!
"Du sover för mycket", "Du måste försöka mer", "Sluta med dina mediciner", "Du måste ta tag i ditt liv och GÖRA något" "Sluta att skära dig, det gör man inte när man nästan är medelålders"" - och ja, även "Sluta vara lat och skaffa ett jobb" - detta sagt av en psykiatriker (som träffat mig 30 minuter och inte läst min journal).

Jag blev rätt sur och arg på min bästa kompis när hon för några år sedan ringde min psykiatriker och berättade att jag skar mig men nu inser jag ju att hon gjorde det för att försöka hjälpa mig.

#6 Nu syftade jag inte på att folk hör av sig till en direkt för att kolla att allt är bra, utan när de ringer typ 112 utan någon riktig anledning.

#7, Oj, förlåt, missuppfattade 😊.

Nja, jag skulle bli rätt pissed om någon gjorde det (har hittills aldrig hänt, däremot har mamma slängt sig i bilen och åkt hem till mig när jag inte orkat svara i telefonen för att jag mått dåligt).
Å andra sidan skulle jag nog förstå det i efterhand, det finns ju en anledning till att ens anhöriga reagerar - de bryr sig faktiskt.

Edit; Kom på att min kompis faktiskt ringt polisen en gång.
Vi var ute med hundarna, jag gick vilse och var borta i fyra timmar.
Min kompis fick fnatt, ringde 112 och skrek att jag var försvunnen och djupt Deprimerad (hon lyckades även skrämma upp min mamma rätt rejält).
Resultat; Polispådrag med helikopter och hela faderittan.
Jag var verkligen just vilse och hade inte en tanke på att ta livet av mig den gången.

#8 Be inte om ursäkt, lätt hänt!

Jag kan förstå dina scenarion, för de är ändå logiska. Jag har dock fått besök från polisen runt 3 på morgonen för att någon hittat på att jag tänkte ta livet av mig. Gissa om jag blev förbannad eftersom de väckte mig plus att det tar ifrån deras resurser att åka iväg på falskt alarm.

Jag kan tänka mig att om jag är i en situation då det verkligen behövs och är allvar så skulle jag blivit skitsur i stunden, men i efterhand förstå och vara glad att nån sett allvaret. Men jag skulle bli lika skitsur om det var i en situation då det inte behövdes hjälp, och troligen ha svårare att efteråt förstå varför personen gjort som den gjorde. Detta när det gäller typ att ringa ambulans/polis. Om det är så att personer hör av sig väldigt ofta och mycket kan jag också bli irriterad eftersom jag är en sån som behöver och värderar min ensamtid, oavsett Depression eller inte. Jag blir alltid irriterad om folk ständigt håller p och messar och frågar hur jag mår.

Mina nära är väldigt måna om att lita på mig. Visst kan det ibland kännas lite väl "naivt" av dem för om jag verkligen ville ta livet av mig så skulle jag göra det oavsett vad jag sagt. Samtidigt är jag väldigt glad för det har lärt mig att faktiskt själv söka hjälp när jag behöver. Det har fått mig att självmant inse att "det här kan jag inte reda ut". Det är ingen som ständigt försöker hålla koll på mig och hjälper mig (skickar hjälp) i tid och otid utan jag får ansvara själv för att vara ärlig med mitt mående mot mig själv och andra.

Om nån vän eller familjemedlem till mig skulle ringa 112 så skulle jag nog inte bli arg, även om det inte enligt mig fans en anledning till det då, så skulle jag nog förstå att de gjort det för att de bryr sig. 

Jag tror inte att nån jag känner skulle ringa 112 för att jävlas utan om de gör det så är det för att de är riktigt oroliga för min hälsa och mitt liv.

Det har ju hänt ganska många gånger att psyk ringt ambulans och polis till mig, och just då kanske jag inte alls vilja följa med och är jätte sur på psyk. Men det är ju för att de vill att jag ska leva. Annars skulle de väl skita i det.