# (X) Självskada
Author: [Borttaget]

!Obs: Tråden pratar VÄLDIGT öppet om sjävskada. Känner du att du kan triggas eller få ideer så läs ej!

(En fråga jag kom att tänka på nu när vi närmar oss varmare tider igen.)

Har du självskadat(/självskadar du)? Är det något du funderat på att försöka? 

Självskada omfattar ju betydligt mer än bara att skära sig, men jag tycker att det ibland känns som om andra former gärna glöms bort eller ignoreras. 

Självskada kan innebära att man aktivt väljer att avstå från en måltid eller en sötsak för att man gjort något "fel" eller vill straffa sig av andra skäl. Det kan även vara att man slår mot objekt, håller sig vaken om nätterna, etc. 
Det finns många former av självskada andra inte ens kan se. Former som inte lämnar spår och kan göra det ännu svårare att förstå allvaret med någons mående. 

Man får även gärna dela sin historia. Hur det började eller hur man kom in i det hela så att säga eller hur man tog sig ur. Kanske om man fortfarande kämpar med behovet, etc. 

Beskriv aldrig vad ni gör i detalj. Slår ni er till exempel ska ni inte skildra hur. Tråden är mer tänkt för att dela lite hur personerna tänker. Lite i ett "utbildande" syfte. Just då jag upplever att självskadebeteende gärna misstolkas.

## Comment 1
Author: [Borttaget]

Ja, då var det väl dags att skriva en roman. Men vissa detaljer och händelser är saker som jag känner är viktiga att få med.  

Nu måste jag medge att jag inte minns exakt när det hela började men jag har för mig att jag var 12 år. Jag började 7an och jag började drabbas av ångest och liknande allt mer. Jag kände även att jag aldrig fann tillhörighet i klassen och blev även utsatt för mobbing.
För mig startade nog "resan mot självskadebeteende" med att jag allt oftare fick tankar om att jag inte förtjänar något eller inte duger. Jag plågades av sådana tankar i ett år, innan jag i början av 8an började med det första verkligen beteende som nog skulle kunna klassas som ett svagt självskadebeteende. Jag satt ofta och rev upp/kliade armarna tills huden blev irriterad. Inget som lämnar permanenta spår liksom. Men med tiden så använde jag mig av vassare objekt. Sista året på gymnasiet minns jag en tjej som innan idrotten stolt pressenterade sina ärr. Hon hade varit inlagd i ett halvår och var nu tillbaka på skolan igen. Ärren täkta med en skorpa så det var uppenbart för oss alla att hon fortfarande höll på. 
Ironiskt nog kopplade jag inte mitt beteende till det hon hade. Jag såg inte likheterna och vart jag var påväg. Mitt beteende var enligt 14-årige jag harmlöst. 
Jag fortsatte så samt började då och då få för mig att jag inte förtjänade mat men tog mig igenom 9an utan att ha väckt en vuxens uppmärksamhet. Bara en klasskamrat hade sett min röda hud och faktiskt frågat om jag självskadar, varpå jag svarade nej och menade på att min arm bara kliade massor och var så röd då jag inte kunde låta den vara. 

Jag fyllde 15 år och några månader senare hade min klass avslutningsfest innan vi skulle gå delade vägar. Vissa till gymnasiet och andra göra utbildningar (jobba med 2 dagar skola). Den avslutningsfesten var då jag upptänkte en annan sak som hjälpte mot min ångest och fick mig att våga saker i sociala sammanhang: Alkohol. (Jag avråder verkligen alla från att dricka sig fulla, dessutom dricka innan det är tilllåtet och utan en förälder.)
Här är ju vin, cider och öl från 16 år så vissa kunde köpa sådant legalt medans starkare saker hade vi FÅTT av föräldrarna från en klasskamrat. Festen var även hemma hos henne. För att sammanfatta det hela: Jag drack mig full och lärde dels hur "bra" jag trodde alkohol kunde få en att känna men även hur skit man mådde dagen efter. 

Efter festen börjar sommarlovet innan gymnasiet. Där börjar sakta kliandet och rivandet på armarna eskalera och övergå till faktiska sår. Det är även från och med där en lång period med massa hemligheter, en stor klump i magen och ett väldigt dåligt psyke börjar. 
I gymnasiet hittar jag genast en "vän" som jag är hos och dricker mig full varje månad. Gymnasiet är större än skolorna jag gått på tidigare och min ångest börjar få kontrollen över mig. Utöver det en depression som nog triggats igång på grund av massa olika saker. Jag självskadar oftare. Allt från att skära mig till att slå mig, hålla mig vaken 48 eller fler timmar i rad. Det blir dock gradvis extremare och jag är alltid mån om att dölja mitt mående. Jag ser inte heller problemet med mitt beteende då det får mig att fungera och må bättre. Det hjälper mig regulera mina känslor och alla intryck, på så vis hålla autismen jag då inte än har fått diagnostiserad under "kontroll". Vintern året jag börjar 10an (gymnasiet) finner jag även ytterligare en ny vän. En som råkat se mina ärr  (fast då var det sår) och visar starkt interesse för mitt självskadebeteende. Hon undrar varför jag gör det och jag vågar öppna upp lite. Men inte ens en vecka efter att vi haft de samtalet börjar helt plötsligt hon  att självskada. Hon berättar även hur hon beställt en skarpell för att kunna skära sig. Jag känner min ångest växa över det faktum att jag dragit med mig en annan person i det hela. Hon skickar bilder varje gång hon självskadat till mig. Våren samma skolår berättar hon att hon vill gå ner i vikt och därför äta så lite som möjligt. Hon lyckas på något vis att dra med mig. (Jag har alltid varit underviktigt så det var absolut inget jag bör syssla med.) 
Men jag slutar bara efter en vecka. Jag lyckades äta betydligt mycket mindre än henne men märkte även hur min kropp redan efter den korta tid sa stopp. Och om det var något jag var livrädd för under hela den här perioden i mitt liv så var det att någon vuxen skulle lista ut vad jag höll på mig och att jag skulle hamna i terapi. 
Hennes osunda beteende kring mat blir aldrig extremt men pågår under hela gymnasietiden. Hennes självskada slutar våren i 10an efter att hennes mamma såg handleden och bad henne att sluta. (Det är det hon sa till mig när hon berättade varför hon slutat.) 
Jag, som alltid haft lätt för mig, började dock mot slutet av 10an må såpass dåligt att mina betyg började pendla. Jag hade ett samtal med en lärare men lyckades förklara det med att jag bara haft mycket privat att göra med hobbies och annat. Den här läraren kommer dock fortsätta att hålla koll på mig under hela gymnasiet. 

Sommaren efter 10an är första sommaren där jag inser att jag behöver dölja ärren. Jag kommer på ursäkter och förklaringar som köps av min familj, badar dessutom i en badtröja med ursäkten att annars bränner jag överkroppen så snabbt. Den köps då jag alltid brukar ha lätt för att bli röd.

11an blir det värsta året på gymnasiet för mig.  Jag sover inte mer än 2 timmar det flesta nätterna. Klarar dagarna på något magiskt vis med hjälp av massa kaffe. Jag mår dåligt konstant. Lämnar knappt mitt rum hemma, enbart för att äta med familjen. Jag börjar även leta efter ursäkter för att slippa besöka mina hobbies. Jag har även vid det här laget blivit obehagligt bra på att dölja min självskada, framförallt då det som lämnar spår. Men mina betyg kraschar och läraren som redan pratat med mig kräver allt oftare samtal. Jag klarar mig fortfarande att snacka mig ur det hela. Lovar att det blir bättre igen med betygen. Men de fortsätter att pendla. Allt från bästa betyg till sämsta. Min mor börjar plugga med mig hemma och försöka hjälpa mig. Hon vet inte varför mina betyg blivit så dåliga och förstår inte varför hennes barn som alltid haft det lätt för sig i skolan helt plötsligt kämpar. Eller så förstår hon men ser inte allvaret. 

Jag ska vara ärlig. Jag mår skit i slutet av 11an och mitt samvete skriker på mig att berätta för någon. Jag har några självmordsförsök efter mig, aldrig direkt genomtänkta vilket nog var tur utan bara desperata försök.
I 12an ska vi ha några månader med simmning och senast då skulle ju allt upptäckas. Sommarlovet innan 12an har jag panik. Dödsångest. Hur skulle jag förklara detta för mina föräldrar? 

Men jag säger inget och 12an börjar. Läraren som undervisar simmning säger inget om mina ärr. Hon verkar faktiskt inte ens se dem. Jag känner mig lättad.
I 12an har jag ytterligare samtal med läraren som hållt ett öga på mig. Hon tycker jag borde utredas för autism, vilket hon själv också har, och menar på att det nog vore bra om jag fick hjälp. Efter många om och men låter jag henne ta kontakt med mina föräldrar och efter att de har haft ett samtal (där jag fick vara med) så hamnar jag i terapi och utreds. Året efter är ett rent helvette. Många sammanbrott. Självskadan fortsätter men avtar då jag lär mig andra metoder att hantera det som orsakar mitt självskadande. 

Nu är jag 20, har varit ren i... 7 månader. Mår jag utmärkt? Nej. Jag har fortfarande ett väldigt pendlande psyke och massor med utmaningar i vardagen. Jag skulle även nästan vilken dag som helst kunna börja med självskadandet igen men jag håller mig till andra lösningar och tricks jag fått lära mig i terapin eller upptäckt själv. Mina föräldrar vet än idag inte om mina ärr och jag vet inte om det någonsin är något jag vill ta upp med dem. Men jag är glad att jag slipper ångesten och skammen av att skada mig då den verkligen fick en att känna sig så väldigt ensam. 

Långt ifrån alla detaljer är med då det skulle vara allt för långt då. Men jag har försökt att få in det "viktigaste" i mina ögon.

## Comment 2
Author: Anonym

Min historia är lång men försöker kortfatta den.
Jag var runt sju när allt började. Jag minns att jag brukade rymma hemifrån och frågade ofta om olika sätt att begå självmord med. 
Skolan blev svår. När jag var 10 fick jag börja i en anpassad skola där jag går kvar än idag. Det var några desperata självmordsförsök från 8-13 års ålder.
När jag började sexan kom jag in i en ny klass. Jag var rätt så glad då. Jag har alltid varit hoppig av mig men detta ändrades snart. Mobbningen slog ner. Jag blev slagen varje rast i nästan ett år. Jag blev kallad hemska saker varje dag, fick höra på masa sätt jag skulle avrättas på, slagen,knuffad och helt trakasserad. Juldagen 2022 började jag skära mig. Skolkuratorn fick reda på det i maj och försökte hjälpa mig. Undee sommaren/ hösten började jag få en ätstörningar igen. Hade haft en i 6-7 årsåldern oxå.Det var något allvarligare självmordsförsök den sommaren där jag var nära att åka in. Under denna tid stal jag även tabletter utan anledning. Inget jag rekommenderar. Jag var ett vrak  den sommaren. Fick några psykoser på allt oxå. Sen november 2023 fick jag äntligen hjälp mot mobbningen. Visst, den fortsätter än idag men mina lärare skyllde iaf inte på mig. Mina föräldrar fick reda på mobbningen samtidigt.  December 2023 tog jag en rejäl överdos och fick åka ambulans in. Allt fortsatte i samma takt ändå, men mådde bättre. Idag har jag PTSD av mobbningen. Jag har inte skurit mig på 3 veckor men sjäkvskadar på andra sätt. Jag har svårt att klara dagarna, men jag kämpar på.💙