# (x) Jag vill dö
Author: Moa0108

Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer. Vill bara somna och aldrig vakna igen. Jag går på flera antidepressiva och stämningshöjande. Jag känner inte att det finns någon mening att stanna. Allt jag älskar försvinner. Det är ingen som ser.

## Comment 1
Author: jassedino

#0: Det finns hopp tro mig. Tiden läker alla sår och det kommer bli bättre, kanske inte imorgon kanske inte om en vecka men snart. Jag går igenom ungefär samma sak och känner precis som dig just nu. Du är inte ensam om detta och om du någonsin känner dig ensam och behöver någon att prata med så finns jag alltid här för att lyssna.

## Comment 2
Author: Niklas

#0: Jag håller med #1. Du befinner dig i en djup svacka men det är **inte ett normalt tillstånd**. Så ska du inte behöva må. Det är inte normalt.

Hur länge har du tagit de mediciner du har nu? Har de hunnit få full effekt? Har de gjort någon skillnad allas? Har du provat någon annan medicin tidigare? Det finns många sorter och de fungerar lite olika. Alla mediciner fungerar inte likadant på alla människor. Det gäller att hitta ”sin” sort. Tyvärr kan det ta tid.

Har du **någon att prata med?** Umgås du med familj och vänner? Har du någon sysselsättning på dagarna? Har du någon samtalskontakt inom vården?

Hur **fungerar sömn, måltider och motion**? Om någon av de sakerna inte fungerar tillräckligt bra kan man hamna i depression. Det gäller att hitta en balans:

* Kroppen behöver **regelbunden och tillräcklig vila**. Försök gå till sängs samma tid varje kväll och upp samma tid varje morgon. Se till att det är mörkt i rummet och inte för varmt (18° brukar vara lagom). Undvik skärmar innan du ska sova.

* Försök äta **bra mat på regelbundna tider** och i lagom mängder. Undvik att äta på kvällen efter middagen så att kroppen inte behöver jobba med det när du ska sova.

* **Motionera** varje dag. Motion behöver inte vara regelrätt träning., men du behöver få upp pulsen sammanlagt minst en halvtimme per dag. Snabba promenader, gräsklippning och att gå upp och ned för trappor fungerar bra.

Utöver ovanstående tre saker är **mänsklig kontakt väldigt viktig**. Vi mår inte bra om vi är ensamma för mycket. Vi behöver utsättas för nya intryck och få inblick i andra människors liv. Både bra och dåliga saker. Det **hjälper oss att få perspektiv** på våra egna liv och att se vad som är ”normalt”. Alldeles särskilt gäller det när vi mår dåligt.

## Comment 3
Author: Moa0108

#2: Fluoxotin har jag tagit sen i januari då jag på nyår blandade benzo (oxascand 40mg) med alkohol och försökte ta mitt liv. Tillsammans med det så fick jag atarax mot ångest vid behov men som slutade hjälpa efter ett tag. Efter det mådde jag hyfsat okej på medicinen då jag i samband umgicks eller pratade med vänner dagligen. Efter det hamnade jag i något svacka där jag fick plötsliga panikattacker och min faster hjälpte mig att träffa en läkare som skrev ut mirtazapin som jag har tagit i 3 veckor nu på kvällen för sömn + antidepressiva. Jag fick också en ny vid behovsmedicin som heter quetiapin men jag känner ingen effekt av den och tog för någon dag sen ytterligare en oxascand som jag hade gömt undan. Den hjälpte men jag blev väldigt gråtfärdig under dagen, men ingen ångest. 

Jag har också påbörjat adhd medicin som jag tagit i 4 dagar nu. Jag känner bara en stor hopplöshet. Kan i ena sekunden må okej, sen få ångest, sen känna mig helt tom och plötsligt så känns allt hopplöst och jag vill ta mitt liv och söker upp metoder. 
Just nu i stunden känns det okej. Men det kan i nästa sekund vändas helt utan någon förvarning. Mitt mående brukar ändrad under dagen vanligtvis men det brukar vara längre övergångar som kommer gradvis om inte någonting triggar det. 

Jag äter bättre än vad jag brukar då mirtazapinen och quetiapinen gör mig hungrig så jag har börjat gå upp i vikt, vilket jag vill. Sömnen är bättre då jag sover djupt med min medicin, brukar vanligtvis sova väldigt lätt. Jag är inte så aktiv då jag hade corona för några veckor sedan så återhämtar mig fortfarande.
Sitter mest hemma hela dagarna. Har inget jobb, har tagit studenten, pratar inte med vänner då de som bor där jag bor är upptagna och de andra bor flera timmar bort. 
Jag känner bara ingen livslust. Inget är kul. Jag ser inte fram emot något. Helst vill jag bara sova men får sån hemsk huvudvärk. Jag känner mig rastlös. Inga av mina vanliga intressen är roliga, jag hade umgåtts med vänner då jag kan tvinga mig själv till det även om jag inte har lust, men eftersom alla är upptagna blir det inte så.
Jag längtar till att få sova. Hoppas varje kväll att jag inte vaknar. Saker som vanligtvis skrämmer mig bryr jag mig inte längre om, om jag dör känner jag inte att det hade gjort något. Jag tycker inte illa om mig själv. Jag ser okej ut, är inte ful, jag försöker alltid mitt bästa att vara en god person och förlåter mig själv när jag gör fel. Jag försöker vara min egna bästa vän. Så det är inte så att jag inte känner mig värd.
Jag känner bara inte att det finns någon mening med att leva. Smärtan gör det ovärt. Annars hade jag inte brytt mig, då kan jag leva för andras skull för att de vill det.
Men jag vill inte. Det finns ingen mening. Jag vet att jag i framtiden kommer göra något. Jag kommer ha någon. Jag kommer ha ett jobb. Jag vet att det som är nu inte alltid kommer vara. Det är bara tillfälligt. Men jag orkar inte vänta på det bättre. Varje dag är ett kämpande och jag ser inte fram emot nästa. Jag önskar jag hade något att se fram emot. Det hade gjort mig motoverad till att vilja stanna. Men framtiden känns inte inbjudande. Börja plugga, skaffa jobb, träffa någon man älskar, skaffa familj etc. Det som alla gör. Det ger mig inget egentligen, det är bara något man gör. Om jag är död spelar det ändå ingen roll. Det känns inte som att jag missar något. Om jag dör slipper jag smärtan. Om jag lever får jag leva med den, ha bra perioder ibland och andra gånger inte. Jag kommer göra det som alla andra gör. Skaffa familj, jobba, köpa hus eller lägenhet osv. 
Det känns som att man bara lever för sakens skull. Men det ger mig ingenting. Visst jag lär mig saker av smärtan. Jag lär mig av mina fel. Jag kan bli en bättre person.
Helst av allt vill jag bara hjälpa andra på något sätt. Vara någon annans anledning att stanna. Jag hade bra betyg i skolan trots mitt mående då jag är bra på att improvisera, jag tar saker som de kommer. Men jag fick inte merit för språk och därav så blir det svårt att söka utbildningar så som psykolog osv. Dessutom ser jag inte fram emot att plugga. Det känns inte kul. Det känns inte intressant. Jag vill lära saker som kan vara bra för mig. Saker som tillför något när man lever, umgås med andra. Men allt känns som på ett rullande  band. Allt går automatiskt. Jag vet vad som väntar. Det känns inte så kul. Detta är vad alla har gjort så länge människan existerat på ett eller annat sätt. Det är inget speciellt med det. 

Jag gillar hur gräset doftar, jag gillar hur fåglarna kvittrar, jag älskar att känna solens strålar mot min hud. Men det tillför inget. Om döden är som att sova eller som innan jag föddes så slipper jag allt det onda, allt som är medel med livet även om det innebär att jag också missar de tillfällen som är goda. Jag känner bara inte att det goda väger tyngre, eller ens jämnar ut det. 

Jag stannar för min mamma, min syster, mina vänner i de stunder där självmordstankarna inte är så påträngande. Där jag känner att jag kan leva trots att allt är meningslöst. Men när ångesten kommer, då kommer även självmordstankarna. Då hade jag gjort allt för att slippa dem.
Visst jag kan bli inlagd. Det har jag blivit erbjuden. Men vad ska jag göra där? Sitta i ett sjukhusrum uppvakad av personal tillsammans med andra människor lika illa som jag. När jag kan göra detsamma på mitt rum eller på en gräsplätt utomhus. Det känns som att livet bara är att sitta och stirra på en vägg. Väntar på att klockan ska gå. Vänta på att man blir äldre. Döden kommer förr eller senare. Det emellan spelar ingen roll. Jag kommer inte bidra något till någon. Jag kommer aldrig bli en stor förespråkare för något viktigt ämne som inspirerar andra att göra samma. Jag kommer aldrig bota cancer, få våldtäkter eller mord att sluta ske. Jag kommer inte få fattigdom och svält att sluta existera. Jag kommer inte få miljökatastrofer att sluta ske. En människa mindre är en person mindre belasting för samhället, världen, för jorden. 
Jag kan söka upp, 100 anledningar till att leva. Men det är inget som är viktigt. Inget som skapar mening. Inget som kommer få smärtan att förevigt försvinna. Det har varit en del av mig sen jag var 12. Jag är 19, snart 20 nu. Jag har börjat acceptera att ångesten är en del av mig. Att mörkret jag ibland finner mig i är ett slags hem. En vän. Något som kommer och hälsar på ibland utan att jag vet något om det. Det känns som att vi är marinettdockor. Personer i ett spel, i en film. Allt bara flyter på. Människor gör sitt. Jag står och tittar på.
För det mesta känns världen så färglös. Jag vill bara stänga ögonen och slippa se. Slippa känna.

## Comment 4
Author: Niklas

Det hörs (syns) att du är i en djup depression. Precis det du beskriver är det medicinen ska hjälpa till med så att du kan ta dig vidare. Jag tror att du behöver ge din kropp mer tid att vänja sig vid medicinerna. Mycket verkar ha ändrats i medicinväg sen årsskiftet. Om det ändå visar sig sen att du inte mår betydligt bättre kan det vara så att något behöver ändras, men det är en fråga för din läkare. Har du uppföljningsmöten med honom/henne?

Förutom medicinerna tycker jag att det verkar tydligt att du behöver mer sällskap och aktivitet i livet. Har du eller har du haft några intressen, hobbies, aktiviteter, sporter eller annat i livet? Har du någon bästa vän? Hur är din kontakt med familj och släkt? Vet de hur du mår?

Vistelser i naturen är väldigt bra för människor. Så lite som en timme i veckan har en mätbar effekt på vårt välmående. Försök ta promenader varje dag även om det känns meningslöst. Skapa rutiner kring dina dagar. Tvinga dig till det. Gå och handla dagens mat. Laga dina måltider. Lyssna på radio eller poddar där det inte bara är musik, utan någon som pratar om någonting från verkligheten. Sök upp sånt som andra tycker är uppmuntrande även om det inte känns som att det har någon påverkan på dig nu. 

Corona är ett elände. Det gör förstås att allt som redan kändes jobbigt blir värre. Trötthet som inte verkar gå över och andra biverkningar. Det blir bättre. Ibland tar det lång tid och ibland går det fortare.

Glöm inte det viktigaste av allt: Om det känns helt hopplöst, som att du vill göra något dumt, kontakta psykakuten. Låt dem ta hand om dig så länge det behövs. Kom ihåg att hur du mår nu inte är ett normaltillstånd. Det är fel. Du kan också må bra igen.

## Comment 5
Author: Maria

#3 Du har en fantastisk förmåga att uttrycka dig i text. Det är kanske en gåva att bygga vidare på ?
För övrigt så lyssna på Niklas.

## Comment 6
Author: 91Marran

Jag har varit inlagd fyra gånger tror jag. Har fått bra hjälp varje gång. Sista gången så ökade vi ena medicinen. Jag fick vara inlagd tills vi fick fram rätt styrka. Fick korta permissioner för att se hur jag fungerar i verkligheten. Var inlagd 11 dagar. Medicinen han bli rätt inställd och jag fick ringa om jag mådde/mår sämre igen. Nu har jag haft jämna besök hos läkare för att följa upp.

Mitt tips är att åka in och se vad de kan hjälpa dig med. Mitt andra tips är att hitta en praktik vid arbetsförmedlingen. Då har du något att göra varje dag. Behöver inte vara heltid.