# (x) Skriva av mig Author: Elmaa Jag kan verkligen inte sova pga massa tankar, så tänkte bara skriva av mig lite. Jag mår inte så jätte bra mentalt just nu och jag hatar det så mycket. Jag vågar knappt uttrycka mig på vissa sett då jag inte vill att mina vänner och min psykolog/kurator tar mig oseriöst och tror jag gör det för uppmärksamhet. Jag vet inte hur jag ska berätta att jag vill kolla upp en massa diagnoser, och min psykolog föreslår aldrig att kolla upp något hur mycket jag än pratar. Mamma verkar inte heller förstå hur dåligt jag mår och hon bara klagar för att jag är uppe sent och det är "därför" mina problem finns. Jag känner sån ilska inom mig när hon tar upp det, och det gör hon varenda dag. Dessutom känns det som att hon och psykologen samarbetar emot mig när vi pratar där tillsammans. Hittills har jag behövt inse att jag inte mår bra själv och söka hjälp själv, ingen har ens tänkt på att en liten 13 årig tjej kan må hemskt. Nu känner jag mig hjälplös och jag vet inte ens vart jag ska ta vägen längre. Jag har inte heller en riktigt bästa vän som jag känner att jag kan berätta allt för, ingen lyssnar klart på mig och jag känner mig bara dryg. Jag har bett om att få utreda diagnos för dissociation en massa gånger nu men ingen orkar ta mig seriöst. På senaste har jag börjat drömma mardrömmar om hur jag tar livet av mig och ingen bryr sig, det är jätte otäckt och jag vill bara att allt slutar. Häromdan hade jag vart 1 vecka ren från självskadebeteende och sen kom någon kick mitt i natten, och hela jag började skaka. Så jag letade efter min rakhyvel men hittade den absolut ingenstans. Efter en halvtimme låg jag på golvet och rev mig på hela kroppen i panik och det slutade med att jag aggressivt förstörde en pennvässare för att få ut bladen. Det är inte första gången jag mått så över mitt skadebeteende. Jag har aldrig ens tänkt tanken om att jag har depression då jag växt upp med att bara folk som självdiagnoserar tror dom har det, så jag har inte velat tänka tanken. Men senast har jag verkligen börjat fundera över det. Jag vill också gärna ha utredning på add/adhd och det tycker min mamma också, men det är också en sån grej jag tar upp hela tiden men ändå glöms bort direkt. Jag känner ingen glädje för någonting som jag tyckt varit kul förut, och det ändå jag bryr mig om är att få mina läxor klara och sova men läxorna ignoreras ändå tills dagen innan dom ska in då jag har så mycket koncentrations problem. Jag vill också se om jag har insomnia, jag kan vara vaken 2 dagar, sedan sova några timmar och fortsätta så. Jag kan nästan omöjligt somna innan 04.00 och då får jag bara 3 timmars sömn max. Spelar inte roll hur mycket sömn jag fått innan, kommer fortfarande ha problem med att sova. Då pratas det bara om mobilen och hur den borte tas från mig innan jag sover. Men det är det sista jag vill. Min mobil är min säkerhet när jag mår såhär dåligt och försöker jag berätta det för mamma får jag något ironiskt svar som "ååh, kan du inte keva utan din mobil!" Osv. (Har inte fått just det svaret men det blir något sånt iallafall). Jag har också så svårt att hantera mina känslor. Dom skiftar. Jag är aldrig riktigt glad men jag behöver inte alltid må såhär heller,tex i vissa moment med vänner osv. Men sen från ingenstans kommer en känsla jag inte kan förklara. Jag har aldrig hittat någon som kan relatera förutom en gammal vän som lämnade mig. Den kommer bara av ingen anledning i konstiga moment. Det är som en jätte grov ångest. Jag känner mig spy färdig i momentet. Jag kan inte tänka på något som gör mig en gnutta glad och det känns som att jag vill ta livet av mig på plats. Känslan håller i max 1 minut. Det är det bästa sättet jag kan förklara det på. Jag vet inte om jag har någon av domhär diagnoserna och jag tänker inte säga det då jag hatar att självdiagnosera mig. Det ända jag faktiskt vet att jag har är dissociation. Det är omöjligt att jag inte har det. Men jag är ändå rädd. Jag tänker att kanske alla mår såhär? Att det är normalt? Och då kommer jag tappa livslusten helt. Det är därför jag vill få diagnosen. Så jag vet att det kan bli bättre. Så jag inte behöver gå runt med den ångesten. Förlåt för allt jag skrev, vet att det kan låta jätte töntigt. Men ville bara skriva av mig. ## Comment 1 Author: Maria Den här texten du har skrivit beskriver så bra hur du känner dig så den tycker jag att du ska visa för psykologen. Kanske kan din mamma få läsa den också? Ibland kan det vara svårt att få fram saker när man sitter och ska prata med andra så skriven text kan vara till mycket hjälp. Hoppas du får den hjälp du behöver. ## Comment 2 Author: Niklas Jag håller med #1. Mycket redigt beskrivet. Jag hade inte gissat att du var så ung som 13 år om du inte skrev det. Antingen kan du använda texten som stöd vid samtal, eller också kan du lämna eller låna ut den till den som ska hjälpa dig. Be inte om ursäkt för att du skriver. Det är precis det iFokus och den här sajten är till för. Tack för att du delar med dig! Din text kan hjälpa andra som befinner sig i en liknande situation när de ser att de inte är ensamma. Du är inte heller ensam. Som tur är går det att få hjälp. ## Comment 3 Author: Elmaa #1 , #2 Jag hade kunnat skriva om texten lite (känner inte för att berätta just allt) och sedan visa den för både min psykolog och min mamma. Det kan faktiskt vara svårt att få fram allt när jag är där så hade gärna läst upp texten för henne. Tack för tipset! ## Comment 4 Author: Niklas 🙂 ## Comment 5 Author: Sigrun Kan även tipsa om en till sak som du kanske kan göra, ha en bok som är dedikerad för negativa tankar som du får och skriv ner dem, sedan kan du enkelt visa den boken för din psykolog, och de kommer de lättare förstå dig.  Fundera på det i alla fall så jag gör i min bok, sen har jag en till för positiva saker med, inte skrivit fullt lika mycket i den men det kommer. ## Comment 6 Author: Elmaa #5 Tack för tipset! Tycker alltid det är svårare att förklara när jag väl är där så det hjälper nog. ## Comment 7 Author: [Borttaget] Prata oxå med din pappa. Henry ## Comment 8 Author: Elmaa #7 Jag och min pappa har inte världens bästa relation när det kommer till att prata om mitt mående och liv. Har aldrig riktigt kommit in på sånt med honom. Vi brukar bara skämta med varandra. Men nu är jag hos BUP och han har följt med och jag antar att han fått en liten inblick i mitt liv ändå. ## Comment 9 Author: [Borttaget] Det kommer nog att bli bättre när han vet hur du mår. Man är mån om sina barn ska du veta. Det kommer att lösa sig. Han har stora känslor om dig även om han inte visar det. Ni kanske kommer närmare varann nu. Du skall veta att han älskar dig. Henry