Annons:
Etikettnedstämdhet
Läst 1169 ggr
Schhh
9/26/17, 5:41 PM

Sagt upp kontakt med psykiatrin

Jag har varit väldigt dålig på sistone, alltid egentligen har jag varit dålig i min kontakt med psykiatrin. Uteblivit från många samtal av diverse anledningar. Detta är väl bara någon sentimental grej, att jag vill få ut mina tankar, därför skriver jag här. Jag har väl alltid haft en idé om att psykiatrin ska kunna hjälpa mig förr eller senare. Det har alltid varit en kamp för mig att gå på alla samtal. Med social fobi och allmänt dålig disciplin har det varit svårt att få allt att klaffa, typ. Att ha orken att gå dit och sen efteråt har jag sällan känt mig hjälpt, för jag är så sluten och stel att det sällan ger någonting. När allt gick åt helvete satte jag in medicin på egen hand för relationen med min sambo höll på att krascha. Det vände snabbt. Placebo i all ära men jag märker en omedelbar effekt av SSRI. Tyvärr har jag tagit en del konstiga beslut sen dess också; generellt är jag en väldigt samvetsgrann person men nja, inte nu direkt. Det är mest positivt, jag gör vad jag tror jag mår bra av och funderar mindre över vad andra tycker. Så jag hoppade av skolan, som jag hade planerat länge och fixat aktivitetsersättning till, m.m. Jag bestämde mig för att inte gå terapin som skulle börjat igår. Idag sa jag helt upp kontakten med psykiatrin. Jag har mått bra, börjat göra mer saker och tänkt söka till en distanskurs. Samtidigt har jag haft otur, missat ett samtal med kuratorn p.g.a. insättningssymptom och ytterligare ett till följd av förkylning. Och idag, inatt bröt jag ihop och började må kasst igen, sannolikt pga PMS. Så idag uteblev jag igen. Kuratorn skrev ett mail om att vi måste avsluta kontakten om jag inte börjar dyka upp. Jag svarade med att det är lika bra att avsluta kontakten. På nåt vis känns det som ett stort misslyckande. Jag lyckas varken gå en normal skolgång eller hålla kontakten med psykiatrin. Jag känner mig inte pålitlig eller legitim på något sätt, jag känner mig inte förmögen att ta bra beslut. Jag mår bättre nu, men jag hade behövt hjälp ändå för jag har fortfarande problem. Allt blir bara fel känns det som. Vet att det är mina hormoner som spökar, men var ska detta leda liksom? Jag kan inte få tillbaka aktivitetsersättning utan kontakt med psykiatrin. Men jag kan inte utebli så ofta, det är omoraliskt och onödigt, alltså känns det bäst att bara dra sig undan. Leva i nåt vakuum. Men vem är jag då? Var är min plats? Varför är jag så dum i huvudet…

Annons:
Schhh
9/26/17, 5:51 PM
#1

Det borde kanske vara ett x i rubriken, jag vet inte

Calcifer
9/27/17, 4:47 AM
#2

Du är inte dum i huvudet, och det är inte konstigt att man inte orkar gå till diverse besök. Jag har många gånger ringt dagen innan och sagt nä jag är sjuk *host host* typ för att få ny tid längre fram.

Det jag tycker du ska göra är att prata med psyk om just detta, att du har svårt att dyka upp till tider och varför. I vissa fall kan kuratorerna dessutom vara flexibla. Ett tag när jag hade en kurator kom hon till mig när jag hade tider för jag orkade inte ta mig till dem.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Niklas
9/27/17, 7:09 AM
#3

Går det inte att ha mötena på distans, exempelvis via Skype?


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Schhh
11/13/17, 8:38 PM
#4

Man kan undra vad som egentligen sker. Verkligheten och uppfattningen av den har förändrats så radikalt på bara några år. Jag kan fråga mig vad som händer i framtiden, men jag har ingen aning, förmodligen händer det ingenting.

Jag kan inte fungera som normalt. Eller kan jag? Kanske är det en illusion att jag skulle ha några hinder, en illusion som jag ständigt söker bekräftelse för. Kanske mår jag egentligen inte dåligt. Och om jag nu mår dåligt så är det på grund av mig själv och mina egna föreställningar. 

Om vi ponerar att den kropp jag befinner mig i inte fungerar som de flesta andras, hur ska jag få folk att förstå detta? Hur ska jag kunna acceptera den besvikelse som insikten ger upphov till, inte minst hos mig själv? I slutändan räcker det ändå inte att bara existera. Biologiskt leder det varken till fortlevnad eller reproduktion. Nu har jag den turen att mänskligheten skapat en moral som säger att svenska medborgare bör tas omhand vid behov. Men hur ska jag kunna förlika mig med att jag förmodligen är en ganska onödig individ när det kommer till kritan, ja till och med en belastning? Hur ska jag kunna leva med krav som samhället ställer utan att själv betrakta mig med samhällets kritiska ögon?

Jag träffade en värdelös doktor och bad att få en annan, men de bokade in mig på honom igen. Efter ytterligare en ombokning fick jag tid hos en ny. Så missade jag bussen, min specialitet. Hem och gråta och framtiden är mörk, nu sitter jag här.

Bör väl tillägga att jag har gjort slut med min sambo och flyttat till föräldrarna, sen dog mitt marsvin och det andra är nu sjukt, jag har inte ens påbörjat kursen som startade för två veckor sedan. Men vem bryr sig, ingen bryr sig, detta är bara text på ett forum för folk som är sjuka som jag, om jag nu är sjuk, om Depression ska betraktas som sjukdom, vem bryr sig, i slutändan är det bara ord och folk kommer läsa detta och tänka att texten är på tok för lång för sitt eget bästa, det finns kanske inga svar, således fyller inlägget ingen funktion men likt förbannat väljer jag att publicera det ändå. 

#3 Då hade jag nog behövt söka mig privat, offentliga vården använder inte Skype vad jag vet. Telefonsamtal finns ju, men de vill ofta ses.

Niklas
11/14/17, 10:43 AM
#5

#4: Jag tycker att du kan fråga. De kanske aldrig har tänkt på det men skulle tycka det var skönt att inte ha alla kunder där hela tiden. Deras jobb är att hjälpa. En del i att hjälpa är att göra det på de sätt som fungerar för den hjälpbehövande.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Upp till toppen
Annons: