Övrigt

Hur berättar man?

2017-05-15 11:46 #0 av: Anonym

Jag börjar må dåligt igen. Jag hade en depression för några år sedan (någorlunda lindrig som varade ca ett år) men har mått helt ok sen dess, men det har gått upp och ner förstås. Men nu börjar det dala igen... Jag vet inte vad det är eller vad som kan ha bidragit, jag bara känner mig tom, omotiverad till allt och det enda jag egentligen vill göra är att sitta hemma själv. Får även ångest ibland. Jag pratar inte med någon om det för jag vet helt enkelt inte hur jag ska ta upp det eller vad jag ska säga. Jag vill berätta och jag vill att de ska förstå, samtidigt som jag inte vill besvära dem eller känna mig dum. Det känns som att jag bara verkar söka uppmärksamhet, som att ingen kommer ta mig på allvar. Det var samma sak förra gången. Jag vet inte heller då riktigt vad som gjorde att jag hamnade i depressionen men det var en del "mindre" grejer som hände som var jobbiga. T.ex. att en av mina nära vänner flyttade utomlands, stort bråk (med personliga angrepp) med en gammal vän osv. Och senare ett dåligt breakup. Men den här gången är det ingenting sånt alls. Jag är i en bra relation med min partner, bra ekonomi, ok boendesituation, osv osv. Ingenting är dåligt. Och jag vet att det är ok att må dåligt ändå, eller hur man nu ska uttrycka det. Men när jag tänker mig ett scenario där jag skulle berätta hur jag mår för t.ex. min pojkvän känner jag mig bara så dum. Han har också problem med depression och ångest, det är helt ok nu men var mycket värre förr och då menar jag MYCKET värre än min depression och med "bättre" anledningar. Det känns lite som att "jaha nu mår jag dåligt och ska berätta det för partnern, men han har och har haft det värre på alla sätt så därför känns mina problem löjliga". 

Sen är jag alltid rädd att inte bli tagen på allvar, i alla situationer. Känner mig alltid så hjälplös och dum, samt blir ibland jävligt irriterad. Det kan vara vilken situation som helst. Som när jag gick till läkaren med allergisymptom och hon trodde inte på mig (visade sig dock på testet att jag hade rätt), jag kände mig så jävla nervärderad på något sätt. Samma sak händer ibland när jag ska berätta något. Någon gång när jag pratat med min pojkvän och börjat prata om mig och mitt mående (vilket jag sällan gör), t.ex. hur jag mådde den perioden för ett par år sedan. Då har han tagit över och pratat om sina egna problem i stället. Alltså, svårt att förklara, det blir en "naturlig" övergång i samtalsämnet men jag blir så jävla irriterad över att han inte lyssnar på mig i de situationerna. Det är så jävla svårt att prata om. Men han gör det inte med flit, och jag har aldrig sagt ifrån för jag har fegat ur. 

Så ja... lång text. Men kontentan är att jag mår dåligt men vet inte hur jag ska berätta det för mina närstående. Ändå vill jag att de ska veta det, för att jag inte ska behöva komma med bortförklaringar varje gång jag inte orkar träffas. Jag har svårt att prata om det och jag är rädd att det ska bli bortviftat av de som varit med om värre. Det är väl mest ventilation antar jag, men om någon har råd eller erfarenheter är de välkomna. Hjärta

Anmäl
2017-05-15 12:00 #1 av: Bill&Bull

Det är alltid svårt när det gäller psykiskt ohälsa att bli tagen på allvar, haltar man ser folk att man har ont men har man ont i själen så syns inte det lika tydligt. Jag förstår hur du känner med dina anledningar att må dåligt, man tänker alltid att nåt fruktansvärt måste ha skett för att det ska vara ok att må dåligt, men alla har olika erfarenheter, och olika känslighet för att må dåligt, har du inte varit med om samma saker som din partner betyder det inte att du inte får må dåligt för det du varit med om även om det anses vara "mildare". Du kanske har en benägenhet för psykisk ohälsa och då krävs det inte så mycket för att sjunka medans en annan person måste få "värre" motgångar innan den sjunker.
Kanske blir rörigt att läsa men det jag menar är att det är ok att må dåligt, och du ska självklart få stöd i det.

Anmäl
2017-05-15 12:00 #2 av: _Fisken

Det du skrivit här kanske du ska skriva ut och  posta till de du vill ska förstå? 
Jag själv är "anhörig" och det är svårt å fatta att man kan må dåligt utan (yttre) orsak. Det tar ett tag o sjunka in. 

Anmäl
2017-05-15 12:16 #3 av: Anonym

#1 Tack för dina ord, jag vet att det är ok att må dåligt ändå men jag tror att framförallt folk utan erfarenhet av psykisk ohälsa kanske inte ser det så. Det kan ju vara svårt att förstå, jag vet själv att när jag var yngre och innan jag själv började få problem hade jag ingen förståelse för det. Och jag vill ändå kunna förklara varför jag mår dåligt. Men jag kan inte, jag vet faktiskt inte varför jag mår dåligt nu. Jag får försöka förklara. Man kan ju önska att de skulle märka att jag inte är som jag brukar, men samtidigt försöker jag dölja det för att jag inte vill dra för mycket uppmärksamhet till det och behöva förklara. Och om de frågar säger jag ju ändå bara "jag mår bra". Fan alltså, det är en ond cirkel.

#2 Jag förstår dig helt, egentligen förstår jag inte heller att man kan må dåligt bara sådär. Men tydligen går det. Och jag tror att många är som dig, att de har svårt att förstå. Och mina vänner som jag umgås mest med (kompisgäng) har jag inte känt mer än ett par år och de flesta har jag inte pratat med om så djupa saker som detta. Jag har ingen aning ifall de har erfarenheter av detta eller inte. De har ingen aning om att jag varit deprimerad, jag har inte berättat det för någon nästan. Om jag hade vetat att de hade förståelse för sånt här, då hade det nog varit lättare att berätta. Men jag har ju som sagt ingen aning om hur de kommer ta det. Känns läskigt att visa dem en sån här text haha... Du har inte någon idé på hur man kan lägga upp det för någon som inte förstår? Hur berättade din anhöriga för dig? Om du vill, du behöver förstås inte berätta.

Anmäl
2017-05-15 12:26 #4 av: _Fisken

Du får PM:a mig...

Anmäl
2017-05-28 02:03 #5 av: Jbgs

Psykiska problem tror jag alla anhöriga har svårt att förstå sig på. Det som behövs är prata prata prata. Å om det viftas bort så gäller det att stå på sig å försöka få dem att förstå. Inte så lätt ja vet. Men annars tror ja dem inte tar det på allvar. Det gäller att ligga i å va öppen med sina känslor. Prata om det är viktigt å det behöver du. Stå på dig nu å få dem att förstå att det är allvar !

Anmäl
2017-06-30 11:14 #6 av: Gronstedt

Kom ihåg att det behöver inte finnas någon yttre orsak som "ursäkt" eller "förklaring" till en depression. Depression är ju inte detsamma som att vara ledsen och sliten för att det hänt något jobbigt. Det kan vara bra att börja med att förklara det för dina närstående, annars är det lätt att de säger "men nu har du det ju bra, varför deppar du?". De behöver förstå att "att deppa" och "att lida av depression" är olika saker.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.