Annons:
Etikettrelationer
Läst 990 ggr
Calcifer
2016-12-12 19:07

Om att göra folk illa?

Nu gäller detta framförallt mamma. Jag kan panikringa henne när jag är helt hysterisk och då är hon alltid lugn och sansad och lugnar mig. Men jag vet hur mycket skada hon tar av det. När jag var 14 och hon såg att jag skurit mig för första gången sa hon "jaha, är det där för att vara cool eller? Sitter ni och ser vem som kan skära djupast?!"

Ja, låter sjukt okänsligt, men mamma visste helt enkelt inte hur hon skulle hantera det. Många år senare, när jag var 21-22 någon gång fick jag reda på att när jag gått till skolan dagen efter hade hon gråtit och skrikit på sin man i ren desperation. Kastat glas och tallrikar för hon var så förbannat upprörd över att hennes dotter kunde må så dåligt att hon gjorde så mig själv.

Hur tänker ni kring detta? Vågar ni vara öppna mot de närmaste om hur dåligt ni mår trots att det kan göra dem illa?


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

  • Redigerat 2020-12-18 16:58 av Lia
Annons:
[rumelle]
2016-12-12 19:16
#1

På ett sätt tror jag att det är mer smärtsamt för en närstående att få reda på att man undanhållit hur man mår än om man är ärlig med det från början. 
Jag vet att mina föräldrar blev väldigt ledsna och upprörda när jag var i tonåren och de fick reda på att jag var djupt Deprimerad, skar mig och inte ville leva mer. Numera är jag öppen med att jag i perioder mår dåligt och måste medicinera. Det gör att de kan känna att de har en chans att få vara där för mig och stötta mig. Och det känns även tryggt för mig att veta att de finns där för mig.

Aleya
2016-12-12 19:18
#2

Jag vet att när jag blev Deprimerad som 13 åring så menade min mamma att det bara var hormonerna. Sen när jag försökte ta livet av mig några månader senare så skyllde hon på att jag inte ville åka skidor på idrotten den dagen. (Vilket det verkligen inte var) Samma sak när jag föll i bitar en sommar då jag var 23. Jag mådde så skit och hade gjort det sedan i början av året och sommarjobbade och kände att nått var fel. Bodde hemma och jag sa detta åt min mamma och hon bara sa: du är lat och därför vill du inte jobba. Så sluta nu. Låg och grät hela den natten och kunde inte sova. Då började hon kanske mer inse att jag mådde skit. Och hon fattade tillslut att hon sårat mig då jag i förväg sa att jag ville ta mitt liv för att jag inte orkar mer. Så vi har väl gjort varandra illa kan man säga.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Calcifer
2016-12-12 19:19
#3

#1 Ja, alltså, mamma vet ju liksom att det är rätt skit just nu. Hon har sett ärr och färska sår. Sen var jag ju inlagd förra söndagen det vet hon om. Men ibland vågar jag inte säga exakt hur illa det är. Jag har typ egentligen "självmordstankar" (inom "" tecken, för det är inget jag aktivt planerar men det finns i bakhuvudet hela tiden) och det vill jag inte säga till henne. Sen vågar jag inte säga att t:ex enda anledningen till att jag inte gör slag i saken är för att det skulle göra henne illa.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Herveaux
2016-12-12 20:54
#4

Jag är väldigt öppen med min man hur jag mår.
Han har sett ärren från gamla skärsår, hjälpt mig att plåstra om nya och gör vad han kan för att hjälpa, stötta och lyssna.

Jag har även sagt flera gånger att om jag inte haft honom i mitt liv så hade jag med stor sannolikhet tagit mitt liv.
Första gången jag sa det vart han rörd till tårar att han betydde så mycket för mig.
Jag vet inte hur andra skulle ta att få höra samma sak… kanske skulle det bli en press att alltid ställa upp osv. Svårt…😐

Jag är också duktig på att tjata på Mattias att han måste säga till om han tycker det blir för mycket, för tungt att hantera allt han får höra så att inte han blir mer än nödvändigt lidande pga mitt lidande så att säga.


// Harley
Sajtvärd Star Stable
Medarbetare Film, Hamster

Lona
2016-12-12 23:13
#5

Mamma är min livlina, men det är klart att det inte känns bra att alltid ösa över allt på henne. Jag tänker att förr eller senare så orkar hon inte längre, det måste vara fruktansvärt jobbigt att ha ett barn som mår så jävla dåligt och bara vill dö även om hon kanske vant sig efter 30 år. Å andra sidan så tror jag lite som någon annan skrev i tråden, hon skulle tycka att det var ännu värre om jag INTE ringde när jag mår dåligt. Nu vet hon att hon förhoppningsvis har möjlighet att fånga upp mig, stötta och i värsta fall köra mig till psykakuten. Jag har verkligen världens bästa mamma, pappa däremot hade väldigt svårt att ta till sig det där.


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Zadeira
2016-12-13 11:59
#6

Jag har pratat med min familj om hur de känner och de är alla överens om att även om de mår dåligt när jag mår dåligt så är det bättre att veta, bättre att kunna finnas där. De har även förståelse då för mitt humör eller om jag inte orkar saker, och hjälpa mig med sånt jag inte själv klarar.

En  gång när jag skurit mig så jag behövt sy ringde jag  en kompis istället för skjuts till sjukhuset och efteråt var mamma otroligt ledsen för att jag valde att ringa nån annan. Jag trodde jag var snäll som inte hade ringt dem mitt i natten, men mamma var öppen med att det kändes mycket värre för henne att i efterhand få veta än om jag hade ringt och bett dem om skjuts då.

Annons:
[Lukasgraham]
2016-12-13 13:10
#7

Jag är väl inte så öppen. Jag har extremt svårt att berätta hur jag mår och det slutar oftast med att jag säger något kortfattat med tår i ögat och går upp på mitt rum. Jag kan aldrig riktigt få ut det jag vill säga, sen har jag aldrig rätt tillfälle heller eftersom att min mamma alltid är upptagen med annat eller att det är folk i närheten.

Calcifer
2016-12-13 16:50
#8

Nu har mamma känt till mitt dåliga mående i 14 år så hon är väl relativt "van". Men hon kan fortfarande inte riktigt förstå det där att om en grej händer, stor eller liten, så rasar hela min värld. "Det ordnar sig", säger hon, och jag vet väl att det stämmer, men hjärnan är inte med på noterna utan paniken och gråten kommer ändå. Nuförtiden säger hon inget om mina självskadesår dock.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Schhh
2016-12-17 07:00
#9

Sanningen kan väl skada men som många påpekat kan ovissheten vara ännu värre ibland. Mamma blev helt förtvivlad när jag slöt mig och bara låg i sängen utan att kommunicera, hon försökte tala med mig och få mig att tala och jag vet att det var jobbigt för henne. För mig också. Så jag antar att det är bäst att vara öppen, även om det är svårt.

melonglass
2017-01-06 15:40
#10

Den enda jag är helt öppen mot är min pojkvän sen 3 år tillbaka. Han vet det mesta om hur jag mår och även om det är jobbigt för honom att hans flickvän mår dåligt (när allt han egentligen vill är att jag ska få må bra) så har vi båda lite kommit fram till att det är bättre att prata om det och vara ärlig än att jag drar mig undan och han inte vet vad som händer då det skadar förhållandet. Han är ju trots allt tillsammans med mig och då får man ju lite både det bra och det dåliga :P Så han brukar hjälpa mig med allt från att ta på mig strumpor till att pusha mig till arbetsintervjuer, beroende på hur dagen är.

Mina föräldrar och andra nära mig pratar jag knappt med. Kan nämna lite för pappa att jag är i en dålig period, men jag kan oftast inte säga så mycket innan jag vill gå iväg, blir nästan som obekväm av att prata om det. Känner dock att jag skulle vilja prata med honom mer eftersom det är honom jag bor hos för det skulle bli lättare för honom att förstå då, men han har väl sina aningar har han sagt och brukar ofta respektera mig ändå.

[AnimeV4]
2017-01-23 00:26
#11

Pappa vet att jag mår dåligt, men han vet inte alls hur illa det är, tror jag. Han erbjuder mig att höra av mig oavsett tid på dygnet, men det gör jag inte. Dels för att han inte riktigt förstår sig på psykiska problem och tror att vården är ett mirakel som ska göra allt bra. Den andra delen är att han jobbar otroligt mycket, är skitstressad och har problem hemma själv. Mamma bryr sig inte. Pratar inte med rumskamraten (som flyttar snart). De enda jag kan prata med är folk jag känner ytligt, bara för att gnälla av mig att jag mår så jävla dåligt, vilket är OK för dem.

Upp till toppen
Annons: