Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (2) Senaste inläggen

Glädjeämnen Nedstämdhet Behandlingar Atypisk depression Bipolär sjukdom Premenstruell dysfori Unipolär störning Utmattningsdepression Övriga depressioner Medlemmar Övrigt
Nedstämdhet

Död och sånt

2016-08-19 23:45 #0 av: Lia

Klockan är halv tolv på kvällen, och av en händelse blev jag påmind om att idag är det exakt 5 år sen min morfar dog. Det påminde mig såklart om att snart är det 4 år sen min hund dog. Och 3 år sen min vän dog. Och snart har farmor varit död i 2 år. Det följer ett mönster, och jag bara väntar på nästa krasch.

Idag har jag varit fruktansvärt deprimerad. Jag har mest legat i sängen, men som tur är har min pojkvän varit här och lyst upp dagen lite. Men nu åkte han hem, och då har jag såklart för mycket tid att fundera.

Det var när morfar dog som allt började gå utför för mig. Jag har fortfarande märken på örngottet efter mascaran som rann över kudden den dagen. Det försvinner inte hur mycket jag än tvättar. Jag hade precis gjort en abort, jag var på min älskade morfars begravning - han som betydde allt för mig - och plötsligt började allt gå åt skogen. Jag klarade inte längre av skolan och jag började skada mig. Och det känns som att jag aldrig kommer ur den gropen. Jag har ärr nu som jag kommer leva med för resten av mitt liv, och jag kan inte låta bli att skapa nya. Jag kommer ingenvart med skolan och mitt liv för jag har ingen kraft kvar, och jag varje dag är värre än den andra, varje dag är som en stor ångestklump. Och nu har jag fler diagnoser än jag kan räkna på mina fingrar, det hjälper inte precis.

Och den nästa kraschen? Den som bara väntar? Det känns alltid som att det kommer bli min tur. För jag har ingen kraft kvar.

Det var inte meningen att bli så långt. Jag ville bara få ur mig lite tankar såhär en fredagskväll. Så nu har jag skrivit av mig, det känns väl bra i alla fall.

Söker du vänner? Klicka här!

Sajtvärd för Borderline & Depression & Goth & IBS &  Vänskap iFokus Gapskrattar

Anmäl
2016-08-20 00:11 #1 av: fossingen

#0 Jag vet exakt hur det är att mista en släkting, vän, familj osv. Man blir påmind, får svårt att glömma bort det. Dock finns det ingenting man kan göra åt det. Men man det är svårt att rulla på som vanligt när allt väl sjunker in, det kan ta tid. Men till slut sjunker det in att personen verkligen är borta. Man undrar, funderar och tänker "hade jag kunnat göra något?", osv, osv.
Men man får försöka se till det man har kvar istället för att fastna i en mur. Om än det är otroligt svårt och låter långsiktigt eller otänkbart får man leva för de man älskar. Hoppas du mår bättre snart. Kram

www.fossingensdjur.n.nu

Anmäl
2016-08-20 03:20 #2 av: Anonym

Känner så väl igen mig i det du skriver. Jag tyckte att mitt liv gick ganska utför det året då dels en klasskompis dog i en olycka och sedan min mormor bara månader senare.
Jag blev ganska destruktiv från det året och flera år framåt.

Men inte nog med alla föder så var jag tvungen att vara mamma åt min mamma. Jag var tvungen att behaga hennes minsta vink och göda henne med pengar.

Det som hände mig var att jag for in i en helvetisk depression. Jag var 22 nästan 23 och kroppen sa stopp. Jag blev inte heller fri den förrän jag var 25. Men jag hade inte ärligt planer på att ens leva till 25 när jag mådde som värst.

Men hade inte min mormor varit sjuk och sedan dltt så hade jag troligen missat att ens tänka på att börja jobba inom vården.

Jag är kanske konstig som försöker se något positivt med döden. Men en död får en att känna sig så sårbar och liten.

Får jag undra om du fått bearbeta alla sorger? Liksom att du känner att du har kunnat gå igenom alla "faser". (Löjligt ord, men man kallar det så)

Anmäl
2016-08-20 04:34 #3 av: Calcifer

Stor kram! Tyvärr har jag inget smart att säga, men finns alltid tillgänglig via PM om du behöver prata av dig. Blomma

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
What are you waiting for, Nerf herder? JOIN THE REBELS NOW!


Anmäl
2016-08-20 11:13 #4 av: Lia

Tack alla! <3

#2 Jag har en jättebra psykolog som jag går till en gång i veckan. Men eftersom jag alltid har något nytt att prata om är det svårt att komma igenom allt. Tror inte ens det går. Just nu fokuserar vi på min borderline, fobisk personlighetsstörning, GAD samt trolig bipolär. Men jag har ändå kunnat bearbeta alla utom min vän. Honom har jag bara förträngt och hoppats att jag aldrig ska bli påmind...

Jag var på semester till Gotland i två veckor. Jag såg verkligen fram emot det, och för att komma undan billigt sov vi i bilen. Det tog inte många nätter innan jag drömde om min vän, och eftersom jag bara förträngt det var det som om han dog igen. Mamma fattade inte hur jag kände och betedde sig som att jag förstörde allt genom att må så dåligt och jag ville verkligen på riktigt dö. Jag tvingade mig själv att försöka komma ur det, så jag tog på mig mitt fakesmile två dagar senare och började förtränga igen. Innan jag var hemma hade jag haft IBS besvär nästan varje dag och en kväll fick jag den värsta panikångestattacken jag någonsin haft. Jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Så det var en skitsemester som jag aldrig gör om. Jag trivs bättre i sängen i alla fall...

Söker du vänner? Klicka här!

Sajtvärd för Borderline & Depression & Goth & IBS &  Vänskap iFokus Gapskrattar

Anmäl
2016-08-20 11:19 #5 av: Aleya

#4 att förtränga är inte klokt. Så jag tycker att du ska försöka nästa gång att prata med psykologen om detta. Sätt det som en prio.
Annars kanske att gå i en grupp för sorg och saknad kanske skulle vara nått?
Då du bara kan fokusera på att bearbeta sorgen.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl
2016-08-20 11:25 #6 av: Lia

#5 Jag kan inte prata bland folk, så då hade jag bara suttit tyst. Jag var med i en grupp för aggression, och det gav mig inget eftersom jag inte vågade säga nåt. Annars bra tips! Anledningen till att jag mår så himla dåligt kring hans död är något jag inte kan prata med andra om. Det är alldeles för privat, till och med för psykologen. Jag försökte sist jag var där, men jag fick inte ut ett ord. Mer än att jag var ledsen över det då. Jag är inte där än. Det är ju lätt att fråga sig om man kunnat göra något för att förhindra det. Tja, jag hade kunnat göra nåt...

Söker du vänner? Klicka här!

Sajtvärd för Borderline & Depression & Goth & IBS &  Vänskap iFokus Gapskrattar

Anmäl
2016-08-20 11:36 #7 av: Calcifer

#6 Kan du prova att skriva ner det först? Och sen läsa det högt, bara för dig själv? Ibland kan det hjälpa lite, att liksom se det i text och höra det högt - även om du inte delar med dig av det till någon annan utan det sker helt privat och enskilt. 

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
What are you waiting for, Nerf herder? JOIN THE REBELS NOW!


Anmäl
2016-08-20 11:44 #8 av: Lia

#7 Kanske, jag får prova!

Söker du vänner? Klicka här!

Sajtvärd för Borderline & Depression & Goth & IBS &  Vänskap iFokus Gapskrattar

Anmäl
2016-08-20 11:52 #9 av: Aleya

#6 ah... det var ju ett problem. Men tyckte det lät klokt att skriva ner detta innan du går dit och ber psykologen att läsa det. Eller att du lämnar brevet efter ert nästa möte och ber psykologen att läsa ditt brev innan nästa möte.
Om du känner att du kanske inte vill ta det på det mötet du har nu men att psykologen ändå ska ta upp det utan att du pratar direkt om det.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.